Man kan nå den gigantiska ravinen i nationalparken från antingen söder -eller norrifrån. Vi närmade oss den södra från öster. Att komma härifrån visade sig vara en god uppvärmning med en stigande väg och växande berg. Förmiddagen var tidig och solen höll på att vakna. Det vackra vädret som förföljt oss ville inte släppa taget då heller.
Innanför portarna i parken är i princip allt gjort för att man skall köra bil med tillhörande fina vägar och parkeringsplatser. Det finns även en bensinstation. Det mesta är väldigt tillrättalagt och det ska vara bekvämt. Bilvägen går utmed ravinens kant med flera utsiktspunkter.
Ravinen är drygt 15 km bred och klipporna man ser är upp till två miljarder år gamla. Under 1800-talet försökte man bryta malm här,men tillgängligheten och infödingarna gjorde det svårt. Efter inbördeskrigets slut blev området en populär plats att besöka, mycket på grund av dess romantiska och vilda natur. Grand Canyon är fortfarande mycket populärt med fem miljoner besökare varje år.
Det finns flera vandringsleder varav en del leder ner till Colorado-floden. Cirka tio km utmed kanten går dock endast parkens egna bussar. Vi valde att ta en busslinje till dess ändstation och gå tillbaka. Det blev en lång och vacker promenad där vi strax efter start stötte på en stor och lurvig taratella-spindel. Den är giftig om än inte dödligt. Att beskåda dessa vyer känns overkligt och ogreppbart - ögat luras av de stora avstånden och höjderna.
/Andreas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar